Find a remedy

Min blogg har blivit en periodare, tänker skylla på att mitt hjärnkontor inte alltid fungerar som det borde, om nu det vore en bra ursäkt. Helst vill man ju skriva om vettiga saker som folk vill läsa upp på ett roligt sätt, jag ska försöka.

Jag har skaffat mig ett deltids jobb i stan också, som frisör där med visserligen. Jag tycker om allt med jobbet förutom att det är så ovisst, man vet inte hur det ser ut månad efter månad med kunder. Ibland är det massor och ibland lugnt, hur ska man då kunna ha en stadig grund med boende osv.

Första kvällen utan Pontus på väldigt länge, minns inte senast jag sov utan honom, spenderades med amanda och ludde på joans och sedan vidare till min varma bastu där vi censurerar alla händelser.

.

Jag vill vara speciell, oersättlig, oförglömd

Now your´r just somebody that I used to know

Ibland får jag tillfällen då jag bara gråter över allt. Lillasyster har lämnat Sverige för ett år och det är helt sjuk, saknar henne redan så mycket att jag börjar gråta när jag tänker på ett år utan henne. I samma veva som syrran fixat och varit på väg så lämnade två av mina bästa vänner landet för fyra månader. Helt ärligt har jag inte brytt mig eller engagerat mig i det när det pratats om det för har varit så fokuserad på syster. Sitter nu och läser bloggar och tårarna börjar rinna, kände mig helt plötsligt ensam. Alla hejdån som ska behöva tas, sonny som är ensam kvar utan Cissi, min familj som ska leva utan lillan i ett år, en tjej som åkte med Johanna som aupair fick ta avsked från sin pojkvän på flygplatsen, vilket gjorde ont att se. Att det ens ska finnas något som heter hejdå! hatart!